SK4WV
Västerdalarnas Amatörradioklubb VARK

Kontakt
av SM4ULL


Ur klubbtidningen VARK 93

Ja, det var visst det första ord som jag kunde säga som barn, har mina föräldrar berättat för mig. Kanske var det en liten föraning om mitt kommande intresse.

Ett barndomsminne

Jag minns en julafton, jag tror jag var ca 5 år. Jag fick en gammal radioapparat av min morfar. När vi kom hem från morfar stack jag stickproppen i väggen och slog på strömbrytaren - den fungerade. Ganska snabbt blev jag intresserad av vad som fanns innanför skalet, varför jag tog bort bakstycket och gav mig in i apparaten med en tång. Vad jag glömde var att slå av strömbrytaren och dra ur stickproppen. Jag fick mig en rejäl "kyss" som dämpade intresset en stund. Sidavbitaren kom fram igen och snart hade jag rensat det mesta av innandömet. Av naturliga skäl blev det inget mer radiolyssnande den tiden.

Önskeprogram

När jag var 12-13 år kom jag i kontakt med en annan kompis som var mycket intresserad av radio. Han hade redan en hemmagjord sändare som gick utmärkt att köra med på FM-bandet.

Vi planerade då att göra ett önskeprogram med musik. Genast upprättade vi en lista över grammofonskivor. Dags att ta trampcykeln och cykla runt bland alla bekanta för att få en önskelista. På något sätt kände vi att vår verksamhet inte var OK.

Vi fick in många önskemål på melodier, så det var bara att trampa hem och börja i "studion" med produktionen. Programmet spelades in i förväg, med tal och musik. För att inte blotta namnen på alla önskare körde vi med signaturer som: "bagaren", "sömmerskan" m m. Sammanställningen av materialet skedde på en gammal rullbandspelare, en Tandbergare.

På den tiden fanns det bara P1 och P2. Vi hade naturligtvis lagt vår sändningsfrekvens mitt emellan dessa för att vara helt säker på att bli upptäckta. När det var dags för sändning var det bara att köra igång bandspelaren. Vi själva tog våra cyklar och åkte hem till någon bekant för att kolla så att sändningen gick helt enligt planerna. Succen var given. Efter en tid började det ryktas att även andra som inte skulle höra oss hade hört oss. Det pratades om sändaramatörer och något som jag tror kalladcs Televerket, eller något liknande. Helt plötsligt hade vår Iycka förbytts till rädsla. Vi fann för gott att avsluta vår verksamhet.

Första kontakten med amatörradio

När jag kommit ganska långt upp i tonåren fick jag min första kontakt med amatörradion. Det var SM4BWL, Karl-Erik Richardsson. Han hade drabbats av sjukdom och var rörelsehindrad Jag blev under en kort tid hans förlängda arm när någonting behövdes göras med hans TX eller RX. Jag fick instruktioner av honom och utförde löduppdrag mm. Jag blev också inofficiell secondoperator på RTTY eftersom han inte kunde skriva så bra. Strax efteråt köpte jag min första amatörraradiomottagare, en Trio 9R-59. Jag kunde aldrig förlika mig med den. Man fick nästan ha klockan på väckning och slå på mottagaren för att den ej skulle driva för kraftigt i frekvens. Trots det beslutade jag att bli Iyssnaramatör. Jag blev då SM4-3986. Antennen var en W3DZZ, inköpt på Permo i Norge. Strax därefter blev BWL silent key.

Det fanns två andra unga killar i Malung som var intresseradc av amatörradio, Torsten Pettersson och Per Högstedt. Torsten hade redan kommit en bra bit på väg men flyttadc tidigt till Göteborg för att börja studera på Chalmers. Han fick signalen SM4ETO. Per och jag fortsatte all träna telegrafi tillsammans men det tog emot alltför mycket för mig. Samtidigt var tekniken också ganska svår. Per som då var bara 13 år fortsatte och klarade ganska snabbt att få C-cert. Hans signal blev SM4EIK - En Intresserad Kille. Per var vid den tiden Sveriges yngsta sändaramatör. Han hade fått dispens eftersom kravet då var 15 år. Per flyttade också från Malung och jag blev ensam. Många andra intressen tog också sin tid och jag saknade det kamratstöd som så väl hade behövts för att gå vidare. Jag var i alla Eall fast besluten på en sak - någon gång i livet skall jag ha amatörradiocertifikat.

Äntligen

TIV, Bengt och TIY, Mats-Dage, som jag kände sen tidigare, försökte runt 1990 att få mig att börja med amatörradio. Jag kände då att tiden inte var mogen. 1991 började jag att studera på Malungs Folkhögskola och vid den tiden började jag känna att det var dags. Tidigt på våren 1992 kom Mats-Dage och hans Gun förbi hemma när jag var i garaget. Då fick jag mig en ny påstötning av Mats-Dage om att börja läsa in ett cert. Jag tände då till direkt och beställde ett övningskompendie. Det var i februari 92. I maj avlade jag prov för T-cert och fick tillståndet i juni. Min första QSO var med SM4TOQ, Ivan.

I augusti började jag så min CW-träning. Jag var fast beslutsam på att klara ett C-cert. Jag visste dock med erfarenhet från tidigare att man "får inte" ett cert, man måste kämpa för att nå målet. Därför lade jag upp ett träningsschema som innebar ca 20 minuters träning varje dag, med några få undantag. Jag hade gott stöd av TIV och TOQ som i slutfasen grillade mig extra. TIY var det dagliga moraliska stödet med sitt "pep-talk".

I november åkte jag lill Karlslad och avlade C-prov. I december fick jag så mitt tillstånd och en intensiv period hade börjat. I mitten av februari 1993 hade jag kört mina 200 erforderliga QSO:n för att gå vidare. Även denna gång smög jag mig iväg till Karlstad för att avlägga prov för A-cert, telegrafi 60-takt. Det gick också vägen och den 15 mars 1993 fick jag mitt A-tillstånd i min hand. En tonårsdröm hade gått i uppfyllelse.

Amatörradion ger mig mycket, inte bara kontakter via etern utan också en fin gemenskap vid sidan om radion.

73 de SM4ULL, Leif


Tillbaka